Jag tog en dusch för att känna mig lite renare. Dränka känslor. Det funkade inte, alls. 
Det som folk tar för givet, får varje dag är vad jag inte kan få. 
En kram, en puss, en kyss av någon man älskar. 
Det ända jag vill ha, det är kärlek. Det är vad jag önskar mig. Men det värkar vara en ouppnåelig dröm. Och den som får för sig att säga "det kommer snart" tänker jag vrida nacken av. För om det har gått två år nu och det inte är snart, vad är då snart? Vad är då långt? 
Nykära par äcklar mig, ja de gör det. Ändå står jag ut med det och säger ingenting. Men att behöva se det man vill ha och inte kan få varje dag gör ganska ont, faktiskt. 
Varför ska jag fixa mig, varför ska jag göra mig fin, när jag ändå inte blir det? Ändå inte får ut någonting av det? 
En sak som beskriver detta ganska bra är något jag skrev för ganska länge sen:

Småsmulor inuti.

Jag önskar mig ett förhållande i julklapp, Mamma
Jag önskar mig någon som älskar mig och
Fyller mitt tomrum.

Det som sliter sönder mig
Varje dag
Lite mer
Ett åt fem månader
Hur lång tid kan det vara kvar innan
Jag är totalt
Söndersliten?

Trasig inuti
Småsmulor.

Jag önskar mig lycka i julklapp, Mamma
Någon som helar mig
Gör mig hel
Komplett.

Får mig att smälta
Så alla bitar i mig smälter samman.

Jag önskar mig inget annat än
Kärleken, lyckan, helheten
Kan jag inte få det, Mamma?

Aj.

Ibland har jag bara lust att strypa dig. Synd att jag anser att liv är "heligt". Och att jag har ett konsekvenstänkande. Annars hade jag nog sparkat ihjäl dig eller någonting. Usch. Äcklig smutsig liten hora. Snor allt och tror att du är någonting. Ja, jag tänker säga detta här även om denne inte kommer att läsa. Är jag för feg för att berätta det i dennes ansikte? Nej, knappast. Det blir bara väldigt jobbigt om jag gör det. Blir en komplicerad och  som sagt, jobbig situation. Men fyfan vad jag ogillar dig.

Jag blir fan förbannad. Men mest känner jag mig trött.
Detta är ett faktum: Jag är vänskapsmatrial. Jag kommer aldrig att bli någon bra flickvän, that's it. 
Detta har inte alls med kärlek att göra, faktiskt. Eller, okej, lite. 
Här kommer en ganska lång historia grovt förkortad:
1, Jonathannr1:
Snackar ganska länge på msn. Bestämmer att träffas gång nr 1: Han dyker inte upp.
Bestämmer att träffas gång nr 2: Han dyker inte upp.
Jag dampar och säger att dyker han inte upp gång nr 3 så kan han dra åt helvete.
Han dyker upp gång nr tre. Strular med mig, kör in handen på ett ställe som inte riktigt var okej och jag får inte riktigt bort honom.
Gång 4-7 eller något dök han inte upp. 
Svin.

2, Jonathannr2:
Snackar skiiitlänge. Vill inte göra om samma misstag. Klickar och allt är jätte bra. 
Vi bestämmer lite spontant att vi ska träffas efter Metaltown. När stunden väl kommer sitter jag och två nära och förstående vänner på kungsport och väntar. Och ringer, och väntar och ringer. 
Han svarar när vi är påväg hem att han inte hörde mobilen, right?
Gång nr 2 minns jag inte. Har nog förträngt det.

Efter detta gav jag upp män som heter Jonathan och som går på Chalmers. Går du förövrigt på Chalmers som kille kommer jag nog dissa dig ganska hårt då jag numera är misstänksam.
Svin.

3, Magnus:
Vi snackade jätte länge vi med. Han bor dock i sthlm. 
Iallafall, vi ska träffas. Minns inte riktigt hur det gick till. Jag tror jag gillar att förtränga saker.
Jag sitter i Centralen och väntar. Och väntar, och väntar. Smsar och frågar var han är. Och säger att om han inte svarar inom en halvtimme åker jag. Han svarar inte, jag drar. När jag sitter på bussen och åkt i kanske 10-15min får jag ett sms där det står "Har du åkt? Jag är påväg mot Centralen nu. Var tvungen att jobba över".
Svin

4, Förra lördagen, faktiskt. Daniel, också från sthlm.
Vi har snackat ganska länge, 2-4månader kanske. Trodde faktiskt detta var en bra och trevlig kille som bara var lite för intresserad utav sex. Vi bestämmer iallafall att vi ska träffas under Lördagen. När jag väl har lämnat Sandy och är ensam skriver jag det till honom. Svaret jag får är "Jag grillar." Okej? Då vet jag. Jag säger att jag måste åka vid 8. "Varför?" för att jag har en mamma som bestämmer och inte kan säga att jag ska träffa honom och kanske få inse att han inte dyker upp. Dessutom gillar jag inte att sitta och vänta i typ 3 timmar på någon. "Jaha." 

Nyss skrev jag till honom på msn. Och frågade när jag skulle få min ursäkt. Och att han var precis som de andra idioterna. Hans svar till mig var ungefär såhär "Vadå idiot? Jag tar inte skit från någon. Hejdå, hat bra. " Så, bara för att jag är tjej så ska jag ta skit? DÅ är det okej? Tyckte han skulle vara mogen och be om ursäkt. Men nej, han är väl inte man nog. 
Jävla svin.

Är jag sur, JA. Har jag anledning till det, JA.