Jag tog en dusch för att känna mig lite renare. Dränka känslor. Det funkade inte, alls. 
Det som folk tar för givet, får varje dag är vad jag inte kan få. 
En kram, en puss, en kyss av någon man älskar. 
Det ända jag vill ha, det är kärlek. Det är vad jag önskar mig. Men det värkar vara en ouppnåelig dröm. Och den som får för sig att säga "det kommer snart" tänker jag vrida nacken av. För om det har gått två år nu och det inte är snart, vad är då snart? Vad är då långt? 
Nykära par äcklar mig, ja de gör det. Ändå står jag ut med det och säger ingenting. Men att behöva se det man vill ha och inte kan få varje dag gör ganska ont, faktiskt. 
Varför ska jag fixa mig, varför ska jag göra mig fin, när jag ändå inte blir det? Ändå inte får ut någonting av det? 
En sak som beskriver detta ganska bra är något jag skrev för ganska länge sen:

Småsmulor inuti.

Jag önskar mig ett förhållande i julklapp, Mamma
Jag önskar mig någon som älskar mig och
Fyller mitt tomrum.

Det som sliter sönder mig
Varje dag
Lite mer
Ett åt fem månader
Hur lång tid kan det vara kvar innan
Jag är totalt
Söndersliten?

Trasig inuti
Småsmulor.

Jag önskar mig lycka i julklapp, Mamma
Någon som helar mig
Gör mig hel
Komplett.

Får mig att smälta
Så alla bitar i mig smälter samman.

Jag önskar mig inget annat än
Kärleken, lyckan, helheten
Kan jag inte få det, Mamma?