Har tänk lite på kärlek, när man är kär. Det är något folk pratar om med ett leende på läpparna(oftast). Den där pirrande känslan, tankar fyllda av en person, nervositet, handsvett, yrsel och så vidare. Personligen förstår jag inte hur man kan gilla allt detta. Jag blir mest ledsen när jag inser att jag troligen kommer bli kär. Mår illa av tanken på att behöva förlora en vän pga. detta. Eller iaf. behöva avstå att umgås några månader för att känslorna ska försvinna. Så nu ligger jag på kvällarna, livrädd för att bli kär eftersom jag lärt känna en helt underbar människa som jag lätt skulle kunna falla hårt för. Tyvärr kan det nog inte bli något, dessutom känner jag inga sådana vibbar från honom. Uh, att vara kär är lika kul som att vara magsjuk enligt mitt tycke. :<