Jag har tänk på detta jätte länge. 
Jag förstår inte hur du kan tro att jag kommer att förlåta dig när du inte ens bryr dig? Det ända jag har hört av dig är att du sagt till en kille i min skola att du saknar mig. Du kan antagligen säga det till alla andra, men inte till mig? Är jag arg? Nej. Det la sig för länge sedan. Men jag tänker inte ta något jävla första steg. Ändå gör jag det nu eftersom jag måste förklara för dig vad du ska göra? Hur hade du egentligen tänkt att det ska lösa sig om du ignorerar problemet? Känner du mig inte tillräckligt väl för att veta det? 
Som jag sa: Du kan inte lösa ett problem genom att ignorera det.

Förövrigt älskar jag att ha lov! Det är sjuuuukt skönt. Sova sova sova. Sandy kommer antagligen hit i morgon och ska hjälpa mig blondera utväxten och sen färgar jag håret rosa.(: