För att komma till en heeelt annan sak än mitt förra inlägg så måste jag säga att jag är otroligt trött på allting. 
Här är lite få saker jag är trött på:
Folk på bilddagboken som ÄNDAST lägger upp bilder på 1, sig själva och 2, en text där det står "FAN" eller "BUGHUHUHUHUHUHU" eller något annat det-är-synd-om-mig-skit. 
Om det är så jävla synd om er och om ni har så jävla stora problem GÖR NÅGOT ÅT DET? Psykologer utbildar sig inte för att det är roligt, eller? Har jag fått det om bakfoten? Njae. Inte precis. Sluta gnälla dag ut och dag in och gör något åt det. Och om det nu inte funkar sluta gnäll. Det blir väl fan inte bättre bara för att ni ska berätta om era jävla problem för en massa andra människor? Tror inte någon mår bra av att läsa om era jävla problem.
"Läs inte min bdb på!" 
Och hur exakt ska jag veta att du tänker lägga upp en emocuttcutt text? HM? Gör för vana att nästa gång du ska klaga lägg upp en jävla bild där det står "Whinar" eller något så man slipper läsa. Taaack. 

Annan sak är vi så kallade vänner. Saker som "Hur kan jag klara mig utan dig? Du är min bäääästa vän! Älskar dig" osv osv. Jätte fina ord.  Jajamen. Synd bara att när det väl gäller så skiter de i vilket. Man bråkar och sen känner inte jag för att höra av mig, det var inte mitt fel. För en gångs skulle tänker jag inte komma krypandes. Tänker inte be om förlåtelse för att rädda vänskapen. Så går det några månader och man funderar, när kommer jag att få det där förlåtet? Så jävla mycket var den vänskapen värd. Inte ett jävla ord. Inte ens ett försök. Måste säga att den vänskapen var verkligen värd att ha. Känner hur mycket man får ut av en "kompis" som inte ens kan säga förlåt. Snacka om att det stör mig riktigt hårt.

Och så sista grejen jag sitter och tänker på ikväll:

Flickvänner. Vad jag hatar dem. Eller, inte alla men många. Så fort de är singlar så är de så jääävla roliga att vara med. Shiit vad kul man har. Man gör hur mycket som helst och nästan vad som helst. 
Sen kommer en kille in i bilden. Det blir mindre tid. Och mindre och ännu mindre. Sen ingen alls. OM man ska göra något så ska han vara med. Alltid. Jag förstår inte detta fenomen. Man äter sover och fanemig andas samma jävla saker som sin partner. Att andas existerar inte. Tillslut finns inga vänner kvar. Och oj, där tog förhållandet slut. Var tog all tröst vägen? Då blir de sura istället för att man inte finns där just då. Så man ber om förlåtelse och tröstar. Sen har man sviiinkul igen och sen är det ny pojkvän. 
Varför ska vi vänner be om förlåtelse för att vi blev bortglömda och inte orkade längre? Och sen ska vi vara snälla och trösta och stötta. Inte får man ut ett piss heller. 

Jag är helt enkelt trött på människor, mest tjejer för att vara ärlig. 
Och ja, jag klagar just nu. Men, det är inte mina personliga problem precis. Det är problem jag stött på, jajamen. Det är en liten hint till människor för att de ska slå upp ögonen och fatta att det finns andra än bara de. 
Klaga hur mycket ni vill. Jag råkar nämligen veta att ni inte är så jävla bra ni heller.