Känns inte som jag står ut snart. Har just kommit tillbaka till lägenheten efter en timmes buss resa. När jag skriver detta är det den 20/12. Fyra dagar innan julafton. Jag känner ingen julstämning alls eftersom jag är på Grand Canaria. Åkte hit den 15:e, kom fram den 16:e och ja. Det har gått helt okej. Mitt humör har fungerat. Tills idag.
Idag åkte vi till Pourt de Mogán eller hur nu det stavas. En stad ca 10-20min ifrån Pourt a rico. Bussresan dit tog dock nästan två timmar pga. av mycket folk. Efter ca en timme så börjar man se havet. Visst, okej havet är fint. MEN: det är inte lika roligt att i en halvtimme åka på en väg som är en meter från stup rätt ner i havet. Man skulle falla minst 1000meter. Säkert mycket mer (jag har inget ögonmått). Det ända som skulle hundra än var en sådant där metal räcke som finns vid vägen. Ja, man fick ju känna att man levde, men inte på något kul sätt. Jag har inte varit så otroligt rädd på länge.
Sen kom vi fram. Jag ville nästan kyssa marken. Är i stort behov av toalett, vi letar upp en och sådär.
Vi har med oss mackor att käka. Det gjorde mig väldigt irriterad. Mamma och hennes man Janne var ute och gick igår. Inte så långt ifrån lägenheten. Skulle man ta bussen hem skulle det ta ca 15min. Och då käkade de pizza ute.
Men när vi barn är med och vi ska ta en utflykt över hela dagen, då jävlar packar vi mackor! Jag var vrålhungrig och åt min macka. Mätt? Möjligen om jag hade vägt 20kg. Tyvärr så gör jag ju inte det. Mamma frågar om jag vill ha glass. Nej? Jag vill inte ha glass. Jag är hungrig. Mamma erbjuder mat men jag vill inte ha. Vill hon inte bjuda från början så vill hon inte nu heller. Hon gör det bara för att hon inte orkar med att jag klagar (vilket jag dock inte gjorde. Jag bara gick tyst). Så vi åkte hem igen. Nära döden upplevelsen åter igen. Rolig dag jag har haft. Bättre får man leta efter, verkligen.